– En reseberättelse av Ludwig Swanberg

Att åka på HiFi-mässa i Las Vegas i finanskrisens dagar kan ju tyckas lite motsägelsefullt. Dels sitta och skaka på ett flygplan över Atlanten, och dels ha som mål att bekanta sig med och utvärdera produkter som av de allra flesta betraktas som ren lyxkonsumtion. I en stad som formligen skriker ut att pengar och yta är de enda sanna vägarna till lycka.

Men det finns mycket som motiverar en sådan resa också. Produkterna i fråga har många välgörande egenskaper. Rent miljövänligt är de så välbyggda att de får en ovanligt lång livslängd. Ofta med flera ägare. Det motverkar slit-och-släng-trenden som ju är den som råder om man köper enklare eller billigare produkter. Man använder dessutom idag blyfritt lödtenn och blyfria komponenter i alla produkter.

Ur ett annat perspektiv kan man även se samhällsvinster i att HiFi-intresset ökar i stugorna.

Dels ger konsumtionen av musik effekter som påminner om den ro i själen man annars bara kan uppnå genom ett aktivt samliv eller intagande av rusdrycker. Helt utan biverkningar!

Och dels hindrar de användaren från impulser så som att gå ut och slåss med järnrör och liknande. Också det en stor samhällelig vinst. Så med detta i sinnet var det ändå försvarbart att åka och utvärdera årets skörd av det mest välgjorda och välklingande.

Rum 1:

Vi besökte The Venetian, ett av de största hotellen i Las Vegas. I tornet håller High End-utställarna till på mässan sedan några år tillbaka. Först av allt besökte vi de av Harry Pearson (Absolute Sounds) så omskrivna och nyskapande Scaena-högtalarna. En linjekälla som är riktigt finurligt konstruerad. Den består av en marmorplatta med en balk som pekar rakt uppåt. Längs balken sträcker sig på ena sidan en rad högupplösta band-diskanter. På andra sidan sitter en hel rad njurformade högtalarkabinett staplade. Varje kabinett innehåller ett bredbandselement. Instegsmodellen har tolv sådana moduler. De staplas med en sinnrik konstruktion som även kopplar av respektive modul från basen, och från varandra. Modulerna har fått sin form för att kunna fungera som en Helmholtz-resonator. Energin studsar mot ett invändigt material och omvandlas till värme. Lådresonanserna blir i princip obefintliga. Till varje högtalarpar hör även ett delningsfilter, ett effektsteg, och två stycken 18-tums subwoofers. En DSP-kurva kompenserar för de i sammanhanget minimala subwoofer-kabinetten.

Nordost Odin användes som både ström- signal- och högtalarkabel. Hela systemet kördes via en Nordost Thor strömbox. Ordning och reda. Ljudmässigt är det alltid fascinerande att lyssna till en välgjord linjekälla. Så också här. Ett bråddjup i ljudbilden – mässans bästa presentation av djup – och en naturlig och lätt klang från violiner och andra instrument gjorde att det var svårt att komma därifrån. Vi bokade ny tid på söndg morgon och gick vidare. ”Det börjar ju bra det här”, sa vi till varandra och klev in i nästa rum…

Rum 2:

Nu var vi inne hos Joachim Gerhardt och Allen Perkins. Gerhard, tidigare förknippad med Audio Physic, har nu en egen högtalarserie som heter Sonics. Han har en förkärlek för att konstruera små tvåvägs stativhögtalare. De har allt som oftast en bubblande spelglädje och en närmast holografisk presentation. Så var också fallet här. Inte precis fullregister, men en väldigt trevlig och småputtrande anrättning. Dock var det Allen Perkins’ skivspelare som gjorde det största intrycket på oss i detta rum.

Spiral Groove SG-2 med den nya supersmarta och vackra tonarmen fungerade som enda ljudkälla. Vi lyssnade på Mingus av Joni Mitchell. ”God must be a boogieman…” Pickupen var en Lyra Titan i. Allen Perkins har en helt genial konstruktion på sin tonarm. Det är i grunden en unipivot-konstruktion, men det fina i kråksången är att motvikten är utformad så att en del av den är positionerad framför lagerpunkten! Det ger fördelar i stabilitet, och ger även större flexibilitet inför användandet av både tunga och lätta pickuper. En graciös och välgjord arm, som lockade fram de allra ljuvligaste tonerna ur Jaco Pastorius basspel. Själva skivspelaren är ju också den ett under av ingenjörskonst, på sedvanligt understated Allen Perkins-manér.

Rum 3:

Nästa stopp var Audio Research. Som vanligt visar de musklerna på ett ganska lågmält sätt. De lägger stor vikt vid att spela intressant musik. Det känns friskt. I år visade de en anläggning bestående av den skinande nya REF CD8, ett REF3 försteg, och det förhållandevis färska VS115 slutsteget. Högtalarna var Wilson Sophia series 2. Det här låter ju som en ”mellan-anläggning” för att vara mässa, men jag kan tala om att det här var ett av utropstecknen på mässan! Trots att det var första dagen och allt, så var det homogent och stadigt och musiken återgavs med liv och lust. Väldigt väldigt bra! Ibland är den enkla vägen den smarta. Samma tillverkare genom hela kedjan, menar jag. Det kan låsa upp en massa gotter i musiken. Så var fallet här. En av mina personliga tre bästa på hela mässan. Sophia2 såg snygga ut i den nya Aspen Silver också.

Rum 4:

Här inne stod Dieter Kratochwil och smilade som vanligt. Det rör sig alltså om Audio Physic. De hade också insett att ett par slanka fullregisterhögtalare i högglanslackerat vitt är senaste snitt. De spelade på två system: Scorpio II som huvudattraktion, och den alldeles nya Sitara, som är den minsta golvhögtalaren i High End-serien, tillsammans med kompakta och kraftfulla RHEA II subwoofern. Vi satt ner och lyssnade på båda systemen. Scorpio når ju precis hur långt som helst. Michael Fremer kallar den för  hjärtat i hela Audio Physic-programmet, och jag förstår precis vad han menar med det. Den låter OK med mellanklassprylar, och magnifikt med tyngre prylar. Helst ett stadigt förstärkeri på åtminstone 100 Watt per kanal behöver de.

Den lilla kombinationen var supertuff. Jämfört med Spark har Sitara 40% mer kabinettvolym, och framför allt de nya Hyper Holographic Cone Driver-elementen. De är ultrasnabba. Följaktligen hörde man vad sångaren sjöng, och personligheten i rösten var helt intakt.

Med subwoofern inkopplad blev det ännu mjukare diskant, och lite mer botten, men vi reagerade ändå över hur bra de klarade sig på egen hand. Vi lekte lite med en prototyp till Stereo-enhancer också, som de ställt dit mest på kul. Den simulerade hörlurslyssning, fast med högtalare alltså. Motvilligt tyckte vi att det var rätt kul. Fast vi vet att vi inte borde.

Rum 5:

NOLA spelade på ett par ultra high gloss röda högtalare med en hel massa element. Jag tror de hette Baby Grand Reference. De lät öppet och rappt och bra! Elektroniken var Audio Research REF CD8, REF3 försteg, och REF210 slutsteg. Allt kablage Nordost Odin. Nola använder ju Nordost internt också. Och ingen fjös-kvalitet. Det är minst Valhalla som gäller. Tufft. Musiken var lite ”show-off”, alltså ”kolla här då”-mässig med slap bass och funkiga effektsökerier. Detta parat med en alldeles väldeligt välvillig och hjälpsam personal i rummet (sånt kan trigga min rymnings-reflex) gjorde att vi bara stannade en kortare stund. Men visst lät det här rummet bra. No doubt about it.

Rum 6:

Ett av de större rummen på mässan. Fullproppat med grejer. Och glada kanadensare. Vi har nått Simaudio Moon. De visade en ny instegs-serie som heter ”point five”. Alltså noll-komma-fem-serien. Det visade sig efter lanseringen av den tänkta instegsserien 1-serien, att världen är mogen för en ännu lägre instegsnivå. Så man gjorde några smärre förändringar av 1-serien och lanserar nu .5-serien med NÄSTAN lika mycket välljud, till en betydligt billigare penning. Allt handbyggs fortfarande i Kanada. De utvecklar sin egen transport även på den här nivån. Så de har full kontroll.

Nya breda 3-serien (nu låter det som Christer Glenning som skriver) har en massa sköna features! Om du t ex beställer en Moon 3.3-förstärkare i DPX-utförande, så står D:et för Digital Input Board (hänger med ända upp till 192 kHz/24 bitar, och frekvensen visas i förstärkarens teckenfönster), och P:et för att du har ett Phono board monterat. X:et står för att du valt balanserat som option. Allt detta valbart, och på en förstärkare! CD:n är i princip jitterfri, och spelar självsäkert och klart! Även den är utrustad med digitalingångar. Mycket smart. Så kan man ha kakan och äta den – alltså spela CD-skivor OCH datafiler. Och bara behöva köpa ETT par Odin signalkablar! Kalasbra.

Anläggningen spelades över ett par Wilson Sophia2. ”My kind of speakers”, sa president Jean Poulin med ett brett leende. Den i sammanhanget blygsamma 3.3-förstärkaren klarade faktiskt uppgiften helt obesvärat. Det sitter en GIGANTISK ringkärne-transformator i den. Det var förstås därför. Jean Poulin sträckte ytterligare på sig.

Sedan visade han oss de nya TUNGA multikanals-flaggskeppen i Evolution-serien. Försteget är precis fullproppat med extra allt. Helt balanserat. Alla HDMI 1.3 ljudformat. Snyggast i världen. Slutsteget är fetare än fett. 7-kanalsarkitektur. Klass A/B-kopplat. Moduluppbyggt. 7 x 250 Watt om du har 8-Ohmshögtalare. Har du fyra-ohmare är kraften 500 Watt per kanal. Har du två-ohmare är effekten 1000 Watt per kanal. Och så vidare!!!

En rejäl kloss är det dock. Det ser ut att vara en halvmeter högt. Som tur är det moduluppbyggt, så man kan böra med 2 kanaler och sedan bygga på vidare om man vill.

Moon visar alltid sina produkter med plexiglas-topp på mässor. För min del kunde de få ha det permanent. Det ser 70-talstufft ut. Mera sånt.

The Show:

Den delen av mässan som kallas The Show håller till i de östra delarna av Las Vegas, i de lite äldre kvarteren. Hilton och S:t Tropez Hotel ligger här, och även Hard Rock Café. I år höll man till på anrika gamla Alexis Park. The Show brukar samla den skara utställare som har lite mer specialiserade produkter. Ofta är det en lite mjukare stämning, bland annat på grund av att alla brukar samlas och äta lunch tillsammans mitt på dagen. Ett populärt vattenhål, särskilt när det som i år var soligt och varmt.

Rum 7:

Vi besökte darTZeel. Herrarna Hervé Deletraz (kasta om bokstäverna i efternamnet så får du se…), och Serge Roch, som råkar vara kusiner. De driver darTZeel i Geneve, och tillverkar de mest Schweiziska produkter man kan tänka sig. Den här gången var det två produkter som visades. Dels den rykande färska CTH 8550 integrerade förstärkaren. CTH står för ”Close To Heaven”. 8550 står för ”85% av prestandan från för- och slutstegskombinationen, till 50% av priset”. De är rätt roliga. Det är darTZeel som skriver ”pleasure control” ovanför volymratten på sina förstärkare. Nåväl. Denna förstärkare drev ett par Evolution Audio högtalare. Som ljudkälla användes både en CD/SACD-spelare från Playback Systems, och en server som spelade HRX-filer i 176,4 kHz upplösning. Trots att rummet var litet, var det ett stort och kristallklart ljud, med mycket musikglädje därinne. Men det var ändå någonting odefinierbart som inte riktigt stämde till hundra procent. ”What do you think?” frågade Dupontarna. Vi fick lov att svara: ”Well, it sounds OK, but not fantastic.” De såg lite förvånade ut. Vi gick vidare.

OBS! Se även ”Rum 17” för fortsatta darTZeel-äventyr tre dagar framåt.

Rum 8:

Magnepan har varit ovanligt aktiva och skickat ut ett nyhetsbrev över hela världen om ”The Magnepan Mystery Speaker”. De hyrde sin vanliga svit på Alexis Park. Vi välkomnades in i musikrummet och fick syn på ett stort ljust tygskynke som var uppspänt framför lyssningspositionen. Wendell Diller, marknadschef på Magnepan, satt i en stol till vänster och hade ett reglage vid sidan om sig. Dessutom en Bryston BCD-1 CD-spelare och det nya Bryston försteget. När alla hade satt sig ned, vred han på reglaget, och några spotlights bakom skynket ljussatte skynket, så att vi inte kunde se vad som fanns där bakom. Så spelade han några musikstycken. Väl valda stycken – svåra grejer att återge på ett bra sätt – både orkesterverk, solopiano, solostämma, skramlig fusionjazz och ett dundrande slagverksstycke. Och SOM det spelade!!! Vi höll i oss i stolshandtagen och tittade på varandra ungefär som man gör när berg-och-dalbanan just startat. En riktig åktur!

Flera i publiken började yttra sig, och sa: ”Now, this is a real good demo, Wendell. What is it?”

”What do you think?, plirade Wendell.”

“Is it the new big one? A new reference Magnepan…?” fortsatte publiken.

“Well, let’s see!” sa Wendell, och vred på reglaget igen. Lamporna bakom skynket slocknade, och en ny rad med lampor tändes upp inne i rummet bakom skynket. Så fick vi se vad som spelat så storslaget. Två kaffebords-woofers – Magnepans nya trepanelswoofer, försedd med en oval glasskiva på toppen och fungerande som ett stiligt kaffebord, och ovanpå dessa, något som fick samtliga att stirra ögonen ur sig. Två upprätta paneler, stora (små) som A4-ark, var det som åstadkommit det magnifika och storslagna ljudet. De har använt sin allra bästa teknik, och minskat formatet genom att använda neodymium-magneter. Trots det diminutiva formatet, har de lyckats få in True Ribbon-diskanter. Känsligheten ligger på ca 85 dB. Det hela drevs av varsitt Bryston 1000 Watts monoblock. Helt klart en av de absoluta höjdpunkterna på hela showen. Vi bara skakade på huvudet. ”Om man bara gör jobbet ordentligt och sätter ihop ett homogent system och placerar det på rätt sätt i rummet kan man åstadkomma så här bra ljud”, stoltserade Wendell Diller. Och det kunde han göra med rätta.

Rum 9:

Vi fortsatte så vidare på The Show. I ett rum spelade Frank Schroeder på sin nya tonarm. Han är en frimodig gentleman med distinkta idéer om hur man bör tillverka tonarmar. Han använder sig av magnetlager, och tonarmsrör i exotiska träslag. Väldigt hög kvalitet. Han spelade på en för mig okänd skivspelare, med en mellanhjulskonstruktion för remdriften, och exklusiva japanska triodförstärkare. Tysk bompa-bompa storbandsjazz. Det svängde utav bara 17. Vi satt och pausade och trivdes där en stund. Ett enkelt system, som var lika självklart och välgörande som en nybryggd kopp kaffe. Skönt att slippa servers och data-interface och smarta DSP-korrigeringar ibland.

Merlin, Joule Electra, Harbeth, Reference 3A noterades. Typiska The Show-produkter med entusiastiska herrar bakom. Benchmark var där också. I den stora hallen visades en hemmabioanläggning med en välvd skärm och en projektor för en halv miljon vardera. Man visade ”Cars” med full ljusstyrka även i en dagsljusbelyst lokal. Thiel och PBN Montana ställde ut högtalare. En jättelokal, på gott och ont. Det kan bli lite anonymt i jättelokaler.

En annan stor lokal på The Show handlade om själva drivkraften för det här intresset. Där hade alla skivförsäljare samlats. Reference Recordings sålde sina HRX-skivor. Tacet sålde DVD-Audio och SACD i multikanal. Det fanns även en hel del från Blue Note och andra bolag med höga ideal. Några privata killar sålde även från sina egna samlingar. Jag köpte en 80-tals Boz Scaggsplatta, där han står och försöker se hård ut med en Ducati 888 på omslaget. Det gick sådär. Musiken gav mig också viss 80-talsångest. Det var så spännigt på den tiden. Hittade också lite Art Blakey och Beastie Boys på vinyl. Fina grejer.

Rum 10:

Mirage är ett av jättehotellen i Las Vegas. De gör reklam för Beatles LOVE-albumet över hela fasaden. Innanför foajén möts man av tropisk regnskog och porlande vatten. När man passerat över en liten bro, öppnar spelautomat-landskapet upp. Flera kvadratkilometer med skinande blanka spelautomater, känns det som. Enormt stort! När man passerat dessa, kommer man till hissarna upp till alla sviter. I en av dessa huserade KRELL.

Ganska signifikativt för hela den här mässan är att många utställare valt att köra lite ”low key”, alltså inte dra till med de allra mest bombastiska produkterna och anläggningarna. Detta gällde till och med för Krell i år. De hade sitt fokus på den alldeles nysläppta och efterlängtade integrerade förstärkaren S-300i. Den stod på parad, med en iPod innehållandes WAV-filer som ljudkälla. De hade kopplat ett par Nordost Valhalla högtalarkablar till sina alldeles nya KRELL Modularii högtalare i tjock högglanspolerad aluminium. I det här fallet utan de extra basmodulerna. Alltså bara själva toppdelen. Peter Mackay var noga med att poängtera att det nya iPod-interfacet är gjort för att ta fram en förbluffande hög ljudkvalitet från mediat. Och så tog han den tjocka välgjorda fjärrkontrollen och drog igång cirkusen. Förstärkaren har en trevlig display, som visar precis vad man håller på med. ”This is the perfect Manhattan System”, smilade Peter Mackay, och spelade några spår. Vi lyssnade. Det lät faktiskt fantastiskt bra. Väldigt stadigt och självsäkert, men också mycket klangrikt och med en härligt boppig spelglädje. Från en iPod!!! Jag vet, jag skulle själv tagit detta med en nypa salt, men det lät faktiskt riktigt High End och välbalanserat och raktigenom BRA. Ken Kessler jublar över den här förstärkaren i senaste HiFi News, förresten. Den är ett ordentligt kliv framåt jämfört med föregångaren. Stadga och spelglädje. Den byggs faktiskt i Kina! Hör och häpna. Trots det kändes den och såg ut som en äkta Krell. De har stenhård kontroll över produktionen säger de. Och det vi hörde tyder på att de faktiskt har det. Världen är föränderlig…

Utöver S-300i, visade man även upp Evolution 525, den nya multiformatsspelaren. Den är deras bästa CD/SACD-spelare hittills, med en enastående timing. Den spelar dessutom DVD på bästa tänkbara sätt. ”Blu-Ray?”, frågade vi. ”Nope”, svarade Dan D’Agostino, VD för Krell, och förklarade att hittills håller de tillgängliga transporterna alldeles för låg kvalitet för att kunna få heta Krell. De har haft dåliga erfarenheter av för enkla transporter tidigare, och vill inte göra om misstaget. Om Blu-Ray fortsätter att vara ett stabilt format kommer säkert en Krell Blu-Ray så småningom. D’Agostino menade att det är akademiskt idag, då den nya 525:an ändå spelar bättre än samtliga på marknaden förekommande Blu-Ray-spelare.

Jättetuffa var de nya S-150 monoblocken och S-250 stereosteget. Avlånga med extrema nätdelar och massor med effekt. Tänk att rada upp 7 st S-150 nederst i racket till hemmabion. Med varsin Nordost Odin Power. Det blir mumma det. Även det nya S-1200 processorförsteget visades. Det är HDMI 1.3 ready, och stöder alla idag förekommande ljudformat. Har även högklassig uppskalning av bilden om du vill. Även lillasystern S-1000 är ett ordentligt kompetent HiFi-försteg, 

om egentligen är tillräckligt bra för vem som helst. Även om vi har lite fasta uppfattningar lite till mans här i vår hobby. Så även undertecknad.

Rum 11:

Ut ur Mirage, och tvärs över gatan och så är man återigen på The Venetian. På trettiosjätte våningen träffade vi Cezare Bevilaqua och Giovanni Menato från Sonus Faber. De hade nyheter! Väldigt roliga sådana också: Nu i år släpper de en helt ny serie som heter Liuto. Den är resultatet av alla samlade reaktioner på hittillsvarande produkter från Sonus Faber. Om man tittar på hur Domus-serien konstruerades, kunde man notera att det krävdes att man använde sig av riktiga kvalitetsgrejer i hela kedjan, och även var noggrann med placeringen av högtalarna för att ”låsa upp” den inneboende magin i dessa högtalare. Med Liuto-serien har man jobbat fram en högtalare som är mer tolerant mot lite enklare elektronik, och som ska kunna placeras lite mer varierat. De är kompakta och väldigt vackert formgivna. Kvaliteten på lacken är förbluffande hög. Djup, stark och skinande pianolack. Ett klart kliv framåt. Liuto finns som golvhögtalare, stativhögtalare och även center.

Kom och hör dem på Stockholm High End den 14:e och 15:e februari!

Giovanni kommer och visar och förklarar. Det blir kul.

Man visade även hela nya Toy-linjen. Små och kaxigt formgivna högtalare helt i läder. Man har medvetet valt ett skinn med ganska stora variationer i mönstret, för att ge mer liv åt högtalaren rent utseendemässigt.

Elektroniken var föga förvånande Audio Research Reference. Bolagen samägs ju sedan något år tillbaka av konsortiet Quadrivio. Detta har givit stadga i finanserna, vilket lett till att man haft råd att fortsätta utveckla ännu vassare produkter. Utvecklingsteamen är helt intakta på båda fabrikerna, så no worries där. Man spelade även vinyl på en SME skivspelare.

Rum 12

Jag kan avslöja det på en gång. Både Leif och jag själv var helt eniga efter att ha tillbringat en timme i detta rum på Venetian. Här fann vi mässans höjdpunkt! Det var Lamm ML3 Signature-monoblocken i samklang med nya Wilson Maxx 3. Den här klassen på ljud är man inte bortskämd med på mässor. Exquisite! Magnifique! Absolutely Wonderful! Det spelades vinyl på en fet LP-spelare från Clearaudio, och CD på en spelare från Playback Systems. Ljudkvaliteten i det här rummet var helt fantastiskt välbalanserad, och lyckades fånga åhörarnas absoluta uppmärksamhet inför de musikaliska passagerna i varje inspelning på ett sätt som jag knappt varit med om tidigare. Långt ifrån den frekvensunderhållning som råder på många andra ställen, med fåfänga försök till att imponera med fireworks-metoder och fräcka musikstycken. Nej, här var det lågmält, med noggranna musikval och magisk musikåtergivning. En tiopoängare! Jag anar att Joseph Lawrencyks medverkan med de välgjorda och kostbara racken från Critical Mass Systems var av avgörande betydelse också. Det finns inga genvägar undan ett bra rack om man vill nå ända fram. Det tål att upprepas. Killen som satt bredvid mig och bad att få höra sina egna skivor, visade sig vara David Chesky. Han hade några kommande releaser med sig. Den killen vet vad han gör. Det lät alldeles underbart, som Askungen brukar säga. Jag berättade att jag har hans AREA 31 som en av mina absoluta favoritskivor. Man måste ju smöra lite inför överheten.

Rum 13

Theta Time! I det här rummet var det dunder och brak för hela slanten. Det spelades med liv och lust på ett par Ferrariröda CAT-högtalare, med tillhörande subwoofers. Theta visade framförallt det nya instickskortet till Casablanca III, med full HDMI 1.3-kompatibilitet. Ovanför den ljusblå dot matrix-displayen kunde man nu återse de nya logotyperna för DTS HD Master och Dolby True HD, bakgrundsbelysta i djuprött. Maffigt. Theta erbjuder ju minst tre olika kvalitetsnivåer på sina kort. Detta högupplösta kort sorteras under deras allra bästa kvalitet, Extreme. Nya kort för t ex bildväxling och uppskalning är också under produktion. Liksom Krell har Theta haft lite synpunkter på de idag befintliga Blu-Ray transporterna. Just nu går tongångarna åt något från grunden egenproducerat. Tidigast nästa år kan vi se en färdig produkt, rapporterar de. I övrigt visades nya Dreadnaught III multikanalsslutstegen. Finns det några snyggare steg egentligen? Carl Nicholson från Theta var på plats och guidade. Han kan hela programstrukturen för Theta Casablanca utantill. Vad man än stöter på för önskemål är det bara att ringa Carl, så guidar han per telefon. Oavsett om han är ute och kör bil eller hämtar barnen eller vindsurfar eller vad han just då håller på med. En Super Brain.

Rum 14.

Från extremt digitalt till extremt analogt! Och med en liten twist också. När Neil Sinclair startade Theta Digital, hade han med sig två riktiga rashästar som medarbetare. Den begåvade konstruktören Jim White och teknikern Glenn Buckley. De jobbade tillsammans under många år, och utvecklade Thetas världsberömda produkter. Neil gjorde digitaldelen, Jim det analoga, och Glenn strukturerade upp logiken och handhavandet och författade hela programvaran och alla manualer. Så föddes produkterna CasaNova, Miles, DaVid, Voyager, Enterprise, Gen VIII, och framförallt Casablanca. Var och en riktiga statement-produkter.

Ta en titt på estetiken på Thetas produkter. Och så byter du ut allt digitalt mot analogt. Och sätter i rör, till och med. Vad får du då?

Jo – Aesthetix!!! Mycket riktigt återfanns både Jim White – chefskonstruktör för Aesthetix, och Glenn Buckley – teknikansvarig, i detta rum. Mer positiva och jordförankrade killar får man leta efter. Länge.

Aesthetix spelade LP-skivor över kombinationen Clearaudio skivspelare, Aesthetix RHEA phonosteg, Callisto försteg och det nya Atlas 250 Watts hybridsteget. Högtalarna var ett par Vandersteen. Det här systemet spelade musik på det där självklara sättet som gör att man bara trivs och känner sig lugn och trygg. Ett bra tecken på att ett system fungerar som det ska är att det går att konversera samtidigt som det spelas musik. Glenn Buckley instruerade oss om signalvägarna i RHEA, Callisto och Janus, och hur man optimerar prestandan i dessa, samtidigt som vi registrerade Leonard Cohens smäktande toner i bakgrunden. Ju mer man lär känna Aesthetix-produkterna, desto mer respekterar man hur smarta och färdiggjorda de är. Min favoritdetalj är att locket är fäst med kardborreband! Bara att lyfta och stänga vid behov.

Att displayen är tryckkänslig och reglerar alltifrån volym till laddningsimpedans för pickuper är också en helt underbar detalj. Aesthetix är på ovanligt stark frammarsch nu, trots lågkonjunkturen, rapporterar de. Det finns hopp för mänskligheten!

Rum 15.

Efter det självklara och lättflytande ljudet hos Aesthetix, var det dags att titta in hos Boulder. Det hade viskats en hel del i korridoren om detta rum. Det låg längst

 bort i korridoren, men var väl värt promenaden. Vi slog oss ner och noterade att precis som i Lamm-rummet, använde man här med framgång Wilson Maxx 3. Ståtliga i nya Aspen Silver. En färg som ersätter tidigare Mercedes Silver. Lite mörkare, lite elegantare och modernare. Men det var väl ljud vi skulle prata om här. Och det här var intressant – trots att rummet och högtalarna får anses som likvärdiga hos Boulder och Lamm, så var återgivningen ganska olika. Det lät riktigt trevligt i Boulder-rummet, men mer åt ”HiFi”-hållet än ”musik”-hållet. Detaljerat, visst, men på ett lite skarpskuret sätt som tilltalar vissa, men inte andra. Majestätisk och imponerande basåtergivning och massiva transienter. Men vackert? Det är frågan. Jag skulle byta bort lite detaljering mot en vackrare klang och en mer lättflytande återgivning rent personligen, men jag kan ändå kvittera att Boulder-rummet var ett av de välljudande rummen på mässan. Men det är svårt att sälja en Mercedes till en inbiten Citroën-fantast, och tvärtom. I min bok blev det Väl Godkänt. Ett bra betyg ändå. Extra plus för den nya spelaren, som lagrar all information på ett minne, och hämtar information från Internet för att lägga upp konvolut och spårinformation. Allt visas på displayen under avspelning. En exklusiv och modern ljudkälla. Som en naim HDX ungefär, fast för fyra gånger pengarna.

Rum 16.

Så var det dags för den omskrivna amerikanska högtalartill

verkaren Magico, som rönt fina framgångar i pressen med sin lilla stativhögtalare V2. Det var hyfsat fullt i det här rummet, men vi hade tur och fick tillgång till de två bästa platserna i rummet så fort vi gick in. De nya stora M5-högtalarna var uppkopplade till ett par nästan lika gigantiska silverfärgade Schweiziska Solutions monoblock, med varsin liten display i ena hörnet. Här rådde kubismen som konstideal vart man än vände blicken. Det var dock lite ”oroligt” i rummet på något sätt. Det kan delvis ha att göra med att den gode Michael Fremer från Stereophile satt och babblade för fullt bakom ryggen på oss. Han pratade vitt och brett om alla intryck han hade fått hittills. ”-Hey Mikey! –Shhhhhhhhhhh!!!”, hörde jag mig själv väsa. Det hjälpte. Så spelade Magico-konstruktören Alon Wolf några spår. Han hade lagt upp en spellista på en server, och stod och scrollade fram olika spår från en display-fjärr. Väldigt modernt och nutida. Dock hade han svårt att starta igång vissa spår. Han förstod inte varför. Både Fremer, Häggmark och Swanberg satt nog och tänkte samma sak – det är inte så dumt att sänka en pickup i spåret i alla fall. Och lyssna på allt härligt knaster och brus! 

Well well. Magico M5 hade ett på sitt sätt imponerande ljud. Men för mina strikt personliga preferenser, så var det alltför kontrollerat och skarpskuret för att tilltala mig på riktigt. ”Korrekt avspelat kvitteras”, som en god vän till mig brukar uttrycka det. OK, det twangade om stränginstrumenten och det fanns en stadig och imponerande basåtergivning. Men för min del blev det ingen hjärtklappning tyvärr. Det var lätt att resa sig och gå därifrån. Kanske var det de Schweiziska monoblocken som var för hårdkontrollerande. Jag har hört Magico bättre än så här vid andra tillfällen. För mig blev det Godkänt, men inte mer. Ett ljud för den som vill vara helt säker på att grannen blir imponerad, skulle man kanske kunna säga.

Mer om Schweiziska monoblock i nästa rum…

Rum 17.

Tillbaka till Framtiden!

Vi vände åter till The Show, för att ta del av det tidsbokade evenemanget att lyssna på darTZeels kommande 600 Watts monoblock. De kopplades upp helt utan chassie, eftersom det inte är färdigproducerat ännu. Alltså bestod varje monoblock av en terminal, en knippe kondensatorer och en hel hög med ringkärnetransformatorer som var ihopmonterade på en MDF board. Det hela såg tämligen prototypartat ut, men den Schweiziska ordningen sken igenom även i detta tidiga utförande. Inte en kabel som stack ut någonstans. Allt i perfekt symmetri. Det närmaste vi kom den färdiga produkten utseendemässigt var en affisch med en bild av chassiet. Det kommer att vara stående, och i sedvanligt guld och rött utförande. Lite femtiotalsfeeling med rundade hörn och tuffa linjer. Hervé Deletraz hade försökt att koppla upp systemet dagen innan, men noterat att luftfuktigheten var så hög att det behövdes ett litet Zobel network mellan utgångsterminalerna. Så han totade ihop ett enkelt sådant och försökte igen. Och Voila!

I allt övrigt var det samma rum och samma högtalare och ljudkällor som tidigare i rummet. Men där slutar likheterna. Redan från kallstart stod det klart för alla närvarande att de nya kommande monoblocken från darTZeel kommer att vara riktiga mördar-monoblock. I det tidigare lite andefattiga rummet fanns nu den där trollbindande magin som jag saknat i ett par rum i mina beskrivningar ovanför. Nästan som ett vacuum, som formligen SÖG åt sig min uppmärksamhet. Den skramliga John Scofield-plattan som jag burit med mig från rum till rum lät plötsligt helt självklar, och bättre producerad än någonsin. Vad jag än spelade för musik, kom frågor från övriga lyssnare i rummet i stil med:

”Vad är det här för skiva?” och ”Åh, den här MÅSTE jag ha!”

Vad jag än spelade. Det, om något, måste ju vara ett bra tecken. Det som tog tag i mig allra mest var nog Boz Scaggs nya platta ”Speak Low”. Låt nio på den, ”Skylark”, kändes som att den var skriven som en personlig lovsång bara för att underhålla just mig. Och den gode Boz, han stod där, mitt framför oss i rummet. Och eftersom det här inte rör sig om en färdig produkt ännu, så kan jag inte riktigt rättfärdiga betyget ”Best Sound at The Show”. Så det priset får stanna hos Lamm/Wilson. Men annars hade de varit rökta. Till och med.

När vi senare kopplade tillbaka till darTZeel CTH 8550, visade den nya kvaliteter. Den hade fått några dagars inspelning, precis som resten av systemet. Nu kände vi igen den banbrytande självsäkerheten i musikåtergivningen som vi är vana vid från darTZeel. Den där ”densiteten” i klangkropparna som bara darTZeel har. Puh. Ibland är det värt att vänta fram välljudet. Precis som i verkliga livet.

Det här besöket fick avsluta vår session på CES 2009. Det är klart att vi besökte fler utställare än de jag redovisat här, men jag har valt att koncentrera mig på dem som gjorde intryck på oss. Många är ju förknippade med Audionord, men en del lyckades bra ändå (!), och dessa har jag redovisat här.

Jag är tacksam för kommentarer eller frågor, och svarar gärna efter bästa förmåga. Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit!!!

Hälsar Ludwig